Talet

Vi är alla slavar under en härskardynasti som befolkas av hopskrumpna och förtorkade schimpanser. Men eftersom vi är förnuftiga människor så fortsätter vi envetet att andas. Och vi upphör aldrig att växa. Varje dag söker vi idogt efter näring. En av de mest spridda lögnerna som har utgått från de skrumpna tyrannerna är den att människor slutar växa i arton till tjugoårsåldern. Denna lögn är förödande för vår figur. Det gäller att aldrig sluta växa. Vår målsättning måste alltid vara att fortsätta utvidgas i alla riktningar. Och nu talar jag inte om de fyra vädersträcken. Det finns många riktningar som ännu inte har blivit utforskade. Vi bör alltså sträva efter att omfatta alla riktningar och att expandera så att vi blir en allt omfattande famn där allting ryms. Vi ska bli som oändliga tänjbara lakan som utvidgas i alla riktningar samtidigt. För detta krävs enorma resurser i form av näring av olika slag. Vi bör äta oss fördärvade varje dag. Vi ska dricka oss redlösa. Vi ska berusa oss, med vin, kärlek och poesi. Vi ska älska oss till döds varje minut. Detta är den enda vägen att gå. Det enda sättet att göra motstånd mot det snöda tyranniet som ständigt arbetar på att torka ut oss och få oss att krympa. Mina vänner: Sväll!

Inversion

Armenien har inverterat. Det har glidit iväg från att vara någonting ute i världen till att bli något som finns inuti, som ett oändligt utsträckt lakan täckt med symboler, tecken och bilder inuti en hasselnöt. Armenien kan nog dyka upp både här och där om det kniper. Ta form och aktualiseras. Det latenta Armenien är mest att likna vid en dröm som återkommer natt efter natt och liksom fortsätter nöta på samma teman, slingra sig framåt, sakta. Mysterier lagrade i skikt efter skikt på varandra som baklava. Armenien är inte vad det borde vara, men vad det borde vara är det väl ingen som vet.

Gautama Buddhas andra trancendentala natur ur en semiplebejskt diskurs

Nu ska jag berätta lite grann om hur vi har det i närke. Inte är vi så ferbannat snoppiga som di där jävla stockholmsjävlarna inte. Nej för fan. Vi äter pannbiff och räkmajonäs så det stänker om det. Skulle det finnas nån jävla bostongurka på tallriken så skickar vi fanstyget te katten. Inga jävla grönsaker inte. Nej fy fan. Man äter väl inte vad som helst inte. Det var en bonngubbe bortåt vibyhållet till. Han hade en kärring som envisades med att lägga på en jävla massa ogräs på tallriken. En dag sa han åt kärringen att nej nu fan får det vara nog med buskage! Nästa dag kom tallriken fram med lika mycket grönska som alltid och då sa gubben att vad ända in i glödheta menar du med det här? Kärringen ruskade på huvudet och tycktes inte förstå vad han menade. Senare på kvällen när han skulle te märkte han att det var alldeles renrakat där nere på kärringen och då gick det upp ett liljeholmens trearmade grenljus i röd kartong.

Offret

Härom dagen när jag kom ut i köket satt det en änglavarelse i soffan. Hon var av honkaraktär och hade det varit en människa så hade man nog kunnat säga alldeles bestämt att det var ett tjusigt stycke fruntimmer. Hon sa så här:

Jag är utsänd av de armeniska apostoliska änglarnas ultraortodoxa brödraskap för att ge dig vägledning eftersom du är i så stor själslig nöd och lider av svår förvirring. Vi har sett att du hyser en stor kärlek till vårt land och att du idogt utforskar våra tobaksfält och alla vackra kyrkoruiner. Vi önskar enhälligt i vårt råd att du må stanna och dväljas i våra mest fruktbara dalgångar och vederkvickas av allt gott som vår jord frambringar. Men för att du verkligen ska förstå att uppskatta våra gåvor så kräver vi ett mycket litet offer. Vi begär bara att du hugger av dig vänstra armen. Om du gör det så får du stanna här hos oss och njuta av vårt land.

Jag ville inte hugga av mig armen så jag tänkte att det är nog bäst att åka hem. Jag satte mig på Dnepern och åkte raka vägen hem till svennevads socken i närke. Det var lite rått i stugan men efter ett par brasor i rörspisen så blev det varmt och hemtrevligt. De är konstiga, de där änglarna i armenien. Jag begriper mig inte på dem alls. Underliga ideer. Hugga av sig armen. Det skulle jag aldrig göra.

Araneus diadematus

I morse hade jag besök när jag vaknade. Döden hängde rakt framför näsan på mig när jag kom ut i köket och stirrade mig i vitögat. Han hade ett kors på ryggen och han sa att han kom för att hämta mig. Tackar ödmjukast, det var mycket vänligt av er att bekymra er om mig, men jag är rädd att jag blir tvungen att avböja. Sedan satte jag mig på Dnepren och körde iväg åt Yerevanhållet. Jag behövde en pilsner. Fy fan så dammigt det är här på vägarna. När jag kom fram behövde jag en hel back pilsner. Ja jisses. Man gror igen. Bah!

Man stretar emot

Förr i världen rände jag efter fruntimmer men nu vet jag inte längre vad det är jag är ute efter när jag flänger omkring över åkrarna och genom byar och städer på min motorcykel av märket Dnepr från 1973 så det riktigt ryker om det. Allt var enklare förr i världen. Det var bättre och tydligare på något sätt när man var ung. Nu far jag omkring för att komma undan döden. Eller om det är livet. Det är något baki hälarna på mig hela tiden och nafsar. Man får inte en lugn stund, det är bara att fortsätta fara runt som en tok och aldrig stanna. Man är tvungen att streta emot. Inte ska man frivilligt ge sig åt döden.

Änglarna i Armenien

Antingen det var självaste Döden eller om det var den där ferbaskade ängelhelvetet, jag vet inte så noga, jag var en smula uppeggad. Nåväl, den förföljer mig. Igår när jag gick för att kontemplera i min ödsliga helgedom satt fanskapet i dörrn så att jag inte kunde komma in i kyrkorummet. Jag blir så ferbannad. Tänk att det ska jävlas så in i helvitti jämt. Han påstod att han hette Ian MacGregor. Han ljög förstås. Ingen djävul heter väl Ian MacGregor i Armenien! Åtminstone inte en som talar småländska. Och skulle det mot all sund vetenskap visa sig finnas änglar i Armenien så tror jag knappast att de skulle få för sig att heta något sådant. Det är något riktigt djävulskap i görningen den saken är säker. Jag behöver en motorcykel och en bössa. Här ska ställas till med änglajakt.

Vägledning

Efter den senaste tidens besvärande förvirringstillstånd har jag måst inse att mitt behov av vägledning är av det akuta slaget. Häromdagen fann jag en passande helgedom på en av mina irrfärder genom tobaksfälten. Jag ämnar nu tillbringa varje eftermiddag där för att kontemplera det eviga och tugga ihärdigt på den saftiga buss av färska tobaksblad som jag snor åt mig i något fält på vägen dit. Det är en bra promenad och ännu har jag inte skaffat någon åsna. Kyrkan ifråga ligger en bra bit bortom all sans och redlighet och det passar mig utmärkt emedan det högsta jag kan önska mig, såsom sakernas tillstånd nu te sig, är att få vara ifred för stort och smått och för allsköns knytt och oknytt tillika med präster borgare och bönder.

Ängeln

I dag irrade jag runt på ett fält där man odlade tobak. Jag tänkte ta några blad och tugga på i brist på snus. Då kom det en ängel eller något som liknade en ängel och sa till mig på klingande småländska:
Se, jag bådar dig en stor glädje. Gå upp på berget Ararat och offra en klippdass så ska Herren din Gud visa dig det land som ska bli ditt för dig och dina efterkommande att dväljas uti.
Jag kände mig en smula skeptisk där jag stod och tuggade tobaksblad så fradgan yrde om käften på mig. Han luktade gödsel, den där ängeln. Och han var liksom grov och mörk i skinnet och knottrig på något vis. Lite grönaktig. Dessutom kliade han sig i skrevet som om han hade flatlöss. Men det allra märkligaste var att han hade sådana problem med att säga ordet "Gud". Han liksom stammade fram ordet och snörpte ihop det till "Gd" och spottade fram det. Jag kan inte påstå att jag känner mig mindre villrådig nu än innan jag stötte ihop med honom. Nu vet jag verkligen varken ut eller in men jag tror nog att det får bli en avsevärd omväg runt det där berget ifall jag går någonstans.

Människornas galenskap

Om det inte var för människorna så skulle den här tillvaron inte vara så dum. Det är som om samtliga varelser på planeten hade sin bestämda roll och plats och visste hur de skulle bete sig för att allt skulle bli bra. Men inte människorna. De vet inte hur de ska bete sig. De agerar som om de ville åstadkomma så mycket lidande som möjligt och de framhärdar i sin galenskap och vägrar erkänna att de gör fel. Detta gäller i princip alla människor utom jag själv.

Bergtagen

Berget har förlamat mig. Jag irrar runt hela dagarna i något slags töcken och samtalar med mig själv om sjöar, berg och dalar men jag kommer ingenstans. Värdfolket här börjar se oroliga ut. Antagligen är de bekymrade över mitt hälsotillstånd. Jag klandrar dem inte. I går kväll dansade jag ballongdansen på deras garageuppfart medan jag sjöng psaltarpsalmer på jiddish i falsett. De verkade inte uppskatta föreställningen.

Motsatser

Det är ett helvete att få tag i Nerikes Allehanda här i Armenien. Man får jaga runt i timmar varenda dag för att komma över ett exemplar som oftast är flera veckor gammalt i alla fall. För övrigt har jag kommit fram till att sjön Van inte är något annat än ett inverterat Ararat. Ja, man vill ju läsa dödsannonserna för katten. Den enda skillnaden mellan de tu är att Ararat går uppåt och Vansjön går nedåt. Och se ifall något mot all förmodan har inträffat i Hallsberg. Om något sticker upp så måste något annat sticka ned, annars skulle det uppstå obalans. Eller Lekeberg, eller Laxå. Det är som med den djupa eviga sorgen över det förlorade naturtillståndet. Om inte den sorgen fanns så skulle man aldrig kunna vara glad över att leva eller över att fåglarna fortfarande orkar kvittra. Man oroar sig över spikfabriken i Björnhammaren, tänk om det går som med den i Lerbäck! Eller det armeniska ögat som ständigt skådar ljuset och gör det möjligt att veta att mörkret finns. I morgon ska jag fara ned till Artashat för att skaffa en åsna.

Livet

Livet är ett träd som någon tomte har gått och huggit ner utan att först fråga mig. En dag går man en väg som man har gått en miljon gånger förut och så är jätteeken vid vägkanten plötsligt borta och kvar finns bara en av västra asiens fetaste stubbar. Får det gå till på det viset? Jag förlorar kraft av sådant. Kraften att gå upp på berget är som bortblåst. Nu vill jag mycket hellre ner i jorden eller vattnet. Jag vill söderut, till den stora sjön Van. Det är inte ett berg jag behöver, det är en sjö. Jag tror jag skiter i Ararat och börjar gå söderut. Jag ska bara dricka lite mer te först. För övrigt så finns det en Vansjö mellan Strängnäs och Eskilstuna också. Jag kunde ha gått dit istället, det hade blivit bra mycket närmare. Lite färre Armeniska kyrkoruiner bara, annars skit samma. Vad gör man med livet? Ränner hit och dit till ingen nytta. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet! Och snuset börjar ta slut också. Ja fy fan vilket elände. Nä, jag måste skaffa en åsna.

Göran på berget Yakhchals topp

Jaha, nu har det kommit ett vykort från Göran. Han är framme. Han sitter på toppen och väntar på svar står det. Ja där lär han väl få sitta och vänta, herre satan anåda vilken dum jävel! Va fan tror han ska hända? Ska svaret komma som eldskrift på himlavalvet? Jävla plattfot! Nej det blir väl till att bege sig upp på berget Ararat om det ska bli någon rätsida på allting, jag tycker att det börjar mölja ihop både här och där. Folk är inte kloka nånstans. Saker och ting skulle må bra av att rätas ut och sträckas upp och skakas om och manglas en smula. Det blir till att packa konten och börja gå uppför berget och inte bara sitta här och dricka te dagarna i ända. Upp på Ararat och leta rätt på Noaks ark. Ja för tusan, iväg bara. Sjas!

Att gå upp på ett berg

En av mina grannar i Skogaholm, han heter Göran, berättade för ett par månader sedan att han skulle gå upp på ett berg för att försöka få svar på en särskild fråga. Vad det rörde sig om ville han rakt inte säga. Folk talar inte gärna om personliga angelägenheter i södra närke. Det finns tydliga gränser för vad som låter sig dryftas och icke. Därför kan man ana sig till ganska väl vad saken handlar om ifall någon är en smula tystlåten i något avseende. Problemet var att eftersom han bor i närke så fanns det inget berg att gå upp på. Kvarntorpshögen dög inte åt honom. Det är ju inte ett riktigt berg utan en sophög som osar svavel. Kilsbergen dög inte heller. Där saknas en distinkt och tydlig topp att gå upp på. För övrigt skulle det aldrig falla honom in att resa norr om Viby. Nåväl, han bestämde sig för att fara till berget Yakhchal i norra Persien ganska nära Kaspiska havet för att bestiga detta berg och få svar på sin fråga. Hur han kom fram till det vet gudarna och han själv allena. Han for iväg med fembussen mot Finspång i början av april och sedan har jag inte sett röken av honom och inte hört något heller. Fan vet var han är nu. Kärringen hans har redan börjat med nätdejting, så sägs det åtminstone på byn.

Döden

Dödens njutningar sägs vara långt vackrare och ljuvligare än någonsin livets. Den lockar med vin, bröd och oliver som om det inte vore nog med livet och alla dess safter och substanser. Charon ror sin färja över Arbogaåns svarta vatten och han blir solbränd där han står på däck men inser knappast att nu har man byggt en bro över till andra sidan och att hans möda är fåfäng. En och annan engelsman tror inte på broar men missar ändå färjan. Man har bråttom vart man än ska. Ingen stannar längre mitt på Bifrost för att vänta in sin Daena. Över huvud taget saknar man tidsuppfattning och tror att tiden inlåter sig på förhandlingar. För att verkligen njuta av vinet, brödet och oliverna krävs det oändligt med tid.

Närke Igdir

Det var en svår vandring från södra närke till Ararat. Den gav mig förutom skoskav, nackspärr och snuva även en rejäl släng av mjältsjuka som jag aldrig tidigare har känt av. Jag tror att det har med klimatet och höjden över havet att göra. Det är som om en oändlig ofattbar sorg har tagit mig i besittning och gör sig hemmastadd för att aldrig mer lämna min organism utan fastmer slå sig till ro och växa sig allt starkare och blomma ut och aldrig riktigt dö. Man kan undra vart detta ska leda. Vilket land är det jag har kommit till?

Olivkärnor i jorden

Så här står det i Nerikes Allehanda idag: Sju engelsmän försökte ta en så kallad springnota från restaurang Ågården i Arboga på fredagskvällen. Ägaren springer efter och hinner ikapp dem på väg mot Krakaborgs camping, cirka 1,5 kilometer därifrån. När sällskapet kommer till bron över ån vid gamla kyrkogården (cirka halvvägs) kastar sig en av gärningsmännen i ån och simmar över till andra sidan. Han grips dock där av polis. Notan var på 1.200:-.

Jag inser att jorden i Närke aldrig har befruktats med kärnor från oliver eller vattnats av vitt fruktigt vin och jag undrar; varför kastar sig en av engelsmännen i ån istället för att springa över bron? Och står det alltid en polisman och lurar i buskarna vid bron över arbogaån och liksom väntar på att det ska komma en massa springnotande engelsmän? Vidare undrar jag, reflekterar denne konstapel över ifall trädet han står och smyger under är ett olivträd eller en helt vanlig gammal pil? Restaurang Ågården är för övrigt ett präktigt etablissement. Vad jag kan dra mig till minnes så serverar man där oliver av god kvalitet, strama och fasta i köttet som små feta gröna oskulder. Servicen hålls på en lätt uppknäppt men korrekt nivå. Man har sagt mig att ägarna är grekiskortodoxa gammalkalendariker och att de har en liten olivodling på innergården för husbehov. Jag har själv aldrig provat att ta en springnota därifrån men jag inser att det bör jag göra, det är en sådan sak som man inte vill ha ogord när man ligger på kistbottnen och grubblar över vad man har åstadkommit i det liv som just är över. Gröna oliver lämpar sig för förtäring på en kistbotten, särskilt om man kan skölja ned dem med en flaska Casal di Serra. Kombinationen är strängt taget oslagbar. Olivernas oskuldsfylliga kärvhet och vinets fruktigt vita potens genererar en stel kropp som trancenderar det lik man är där på botten av kistan. Den yttersta njutningen är beständig till sin natur och den finns kvar i full styrka medan man gör sig bekant med dödens köksträdgårdar och olivlundar.

Hem

Efter att ha tillbringat några dagar här i det gamla Armeniska kärnlandets norra del, visserligen bara i en obetydlig håla vid namn Aralik vid Ararats nordöstra sida, så slår det mig att det är hemåt jag har vandrat hela tiden. Inte bort. Och jag har vandrat mot både födelse och död. Jag föreställer mig att jag kommer att dö uppe på berget. Vete fan om jag vågar klättra upp på det. Dö vill jag ju inte. Döden är till för att bekämpas. Jag kan med nöd och näppe acceptera att jag har blivit född. Döden accepterar jag aldrig. Varje eftermiddag sitter jag i ett tehus och glor ut genom fönstret upp mot berget och funderar på varför jag har kommit hit. Är detta hemma?

Nackspärr i Björkvik

Vandringen mellan Strångsjö och Björkvik gav mig nackspärr eftersom jag hela tiden gick med huvudet vridet 45 grader åt höger, det vill säga söderut, för att kunna beskåda den mäktiga Ararats snöklädda topp. Skogen är borta, det är kargt och bergigt och det blåser utav bara helvete. Jag passerade flera turkiska byar längs vägen, bland andra Aktaş och Kıraçbağı. Ett snålt och kargt landskap bestående av sten, sten, mera sten och ännu mera sten. Ständigt tittar jag åt söder på berget. Jag har fått låna en liten sportstuga av en pensionerad bilhandlare här i Björkvik. Den ligger fint vid Yngarens strand alldeles intill en gammal Armenisk kyrkoruin. Genom sovrumsfönstret kan jag se ut över Yngarens klarblåa vatten och från köksfönstret skådar jag berget Ararats nordsluttning. Bilhandlarn ska ta mig med i ekan i morgon bitti och fara över sjön till Yukaricamurlu för att hälsa på en av sina bortgifta döttrar och prata lite skit. Därifrån ämnar jag återuppta min vandring söderut mot Aralık.

Ararat

Idag tyckte jag att berget Ararat skymtade bortom grantopparna söder över. Flera gånger när man kom upp lite i markerna och skogen öppnade sig en smula. Den västra toppen måste det vara. Fast i staden Karakoyunlu som jag passerade vid middagstid sade man att berget jag såg hette Adri Dadi men vad vet jag, de talade turkiska så jag begrep inte mycket. Nåväl, jag nådde fram till Strångsjö innan det blev kväller.

Tröstlöst

Det är rätt motigt. Och jävligt. Inte går det lätt det som ska göras inte. Det stretar emot. Kärvar och gnisslar. Jag tycker inte jag kommer någon vart just. Det är bara besvärligt alltihop men ger liksom ingen utdelning. Jag går och går och svettas och fryser och är hungrig och törstig och va fan har jag för det? Inte ett jävla dugg! Det är alldeles säkert det! Jag kom till Hävla den här dagen. Det verkar vara ett jävla ställe.

Österut

Mera skog. Det kyl på nu också. Inte lika varmt längre. Tänk att det aldrig ska bli vår. Vad är det för fel? Det är höst hela vintern och sedan när det borde bli vår då blir det vinter istället. Det är tajmefan ingen ordning längre. Det är borgarnas fel alltihop! Alldeles säkert är det det! Jag tog mig till Regna idag. Jag är trött någonting så förbannat. Skulle behöva en sup men det är väl lögn i helvitte att få tag i här i skogen. Men det finns härbärge här. Fint ställe. Man tackar.

Lite närmare Armenien

Skog! Gran tall och en och annan björkslana. Det var allt. Jo, och Hjärtasjön var ju grann att skåda som vanligt. Jag klagar inte. Och Haddebo är ju stiligt med sin nyuppförda disponentvilla. Det var länge sedan jag gick den här vägen. Långt var det också, det riktigt svider under trampdynorna. En dryg dagsmarsch var det allt. Gryt är en liten trevlig ort att vandra in i medan man kontemplerar berget Ararats bägge toppar. Det händer inte mycket i Gryt numera men det har funnits stångjärnshammare och koppargruva och all möjlig verksamhet här. Nu gror det igen precis som överallt utom i Stockholm men det bor fortfarande kvar några envetna jävlar som vägrar ge sig.

Välja väderstreck

Jag har tagit ut kompassriktningen från Ämta till Aralik och kan konstatera att det blir till att gå i riktning ost-sydost. Nu funderar jag på om jag ska gå åt Svennevad först och sedan följa Sotterns södra strand och vidare via Breven och bort åt Högsjö och Hävla eller om jag ska gå rakt sydvart mot Närkesberg, Haddebo, Gryt och bort åt Grytgöl. Jag har ingen lust att gå åt Svennevad till. Nej, jag tänker inte berätta varför, det bara är så och därmed jämt. Jag går inte till Svennevad. Jag går åt Närkesberg även om det blir lite fel riktning. Förresten så kan ingen människa lita till kartorna. Det finns nog både ett och annat som inte får plats på dessa grovt tillyxade uppskattningar och gissningar, en och annan detalj i det krökta rummet, en och annan riktning som inte låter beskriva sig på ett papper. Ja då. Kartor är säkert till stor hjälp för de fåvitska men jag misstänker att de alls inte kan beskriva platsernas verkliga beskaffenhet. Platsenas inre arkitektur. Där går kartorna och jordglobarna bet så det riktigt sjunger om det, det är alldeles säkert det.

Jag går till Armenien

Inte fan hittade jag någon reparationslåda till cykeln inte. Lögn i helvete jag gjorde. Det är tajmefan omöjligt att hitta något där uppe på vinden. Nu har jag låst igen vindsdörrn och grävt ner nyckeln i dynghögen. Jag får gå till Armenien. Japp. Jag går. Jag ska bara packa ur cykelväskorna och stoppa ner det allra nödvändigaste i konten istället. Man kan inte släpa runt på för mycket när man ska gå så jädra långt. Snusburken och läsglasögona och lite annat, sen får det vara bra. Sedan är det bara att ge sig iväg. Det är ingenting att hålla på och trassla om inte, det är bara att gå. Jo män. Gå iväg bara, sydöstvart. Ja, jag lugnar mig väl till imorgon. Man kan inte bara raka iväg inte. Det måste vara sans och mått i allt man tar sig för. Folk ränner som galna råttor hit och dit så man undrar vart fan alla ska någonstans. Det vet de väl inte själva ens. Jävla stollar allihop. Jag ska gå till Armenien i alla fall, den saken är klar. Jag går imorgon bitti direkt efter kaffet.

Svennevad i Armenien

Svennevads socken i Närke gränsar till den Armeniska regionen Ararat. Detta är ett faktum, måhända inte helt geografiskt klarlagt men ändå, jag vet nog att det förhåller sig så. Jag har cyklat från Pålsboda till Artashat för att handla hirs och tobak många gånger. Jag förutsätter att det var någon gång på sjuttiotalet när jag som tonåring cyklade ärenden åt min mor. Det tog inte lång tid att cykla den sträckan, det var den naturligaste sak i världen, man cyklade till tätorterna Ararat eller Artashat om man behövde handla något. Ibland cyklade min mor eller far med mig. Riksväg 58 några mil, förbi Kvarntorpshögen och en bit till, så var man framme. Vi stannade ofta vid ett tehus i Stigtomta för att dricka te eller turkiskt kaffe och om farsgubben var med så rökte han frukttobak ur en vattenpipa och sedan cyklade vi vidare. Ibland stannade vi till i staden Ani för att besöka min mormor som var blind och levde ett stillsamt och en smula ensamt liv i den gamla kyrkan från Abughamirernas tid. Nästan inga bodde där längre. Området hette Solberga om jag inte minns fel. Alldeles intill Isaksdal och den gamla katedralen från niohundratalet ritad av arkitekten Trdat. Nu finns det inga Armenier kvar i Ani och mormor är död sedan länge.

Armenien

Jag missade tåget till Armenien. Ja vad fan, inte vaknade jag i tid heller. Nu har jag bestämt mig för att cykla dit istället. Jag ska bara ta igen mig en stund först. Samla mig en smula. Tänka igenom ett och annat. Flytta alla saker från den stora bruna resväskan till de bägge cykelväskorna i smärting. Snusburken är med. Det är bra. Mycket snus kommer att gå åt under den cykelturen, det är fullständigt solklart det. Planera ordentligt innan man sätter sig upp på sadelen. Jag tror det blir bäst att klä sig i tweed. Man vet aldrig vilken sorts väder det kan bli på en sådan resa. Kepsen med öronlappar ska på. Och farsgubbens gamla regnrock spänner jag fast på pakethållaren tillsammans med gummistövlarna med näverbottnar. Det ska vara ordentliga doningar när man ska cykla så långt. Jo tack. Cykelpumpen sitter på plats. Jag undrar var i helskotta jag har lagt den där lilla lådan med lagningsmateriel för cykeldäck? Måste nog upp på vinden och leta. Det är ett rent helvete att leta efter saker på vinden. Man hittar strängt taget aldrig det man söker efter. Det är i det närmaste lögn i helvete att hitta något där uppe. Jag begriper inte hur det har kunnat bli en sådan jävla oordning på vinden. Ja, inte är det jag som har ställt till det i alla fall, det är alldeles säkert det. Det måste helt enkelt vara något ferbaskat fruntimmer som har varit där och rört ikring i skiten någon gång i tiden. Det är nog den enda förklaringen det. Annars begriper jag inte alls hur det har gått till. Det är ett riktigt ferbannade jävla älende, det är vad det är det.

Till Armenien

Jag ska flytta till Armenien. Jo tack. Det här duger inte längre. Det blir till att packa ner snusförrådet och flytta iväg bara. Till Armenien. Jag tar tåget. Kliver på i Hallsberg i morgon eftermiddag och kommer fram till Jerevan vid pass lördag morgon om det går bra. Sedan blir det väl till att ta de lokala transportmedel som står till buds så man kommer fram dit man ska. Bortåt Ararat till. Tänkte bygga mig en stuga vid foten av bergets norra eller östra sida. Får väl se om det finns någon tomt ledig. Slanta upp. Sätta igång och timra. Kanske finns det arbetslösa hantverkare som går omkring och slår dank dagarna i ända som man kan anlita till en överkomlig penning. Man får väl dragga lite i tehusen i Artashat och se vad man kan hitta. Någon jävla dagdrivare hittar man väl som man kan piska på med farsgubbens outslitliga träkäpp.

Huru att formulera de yttersta av önskningar

Jag hafver funderat både en och två gånganom på huru att formulera en framgångsrik kontaktannons. Jag tänker uti dessa banorne:

Stor illaluktande och gräsligt argsint Hemul av låg kvalitet och något sämre moral önskar stifta bekantskap med mycket liten, timid, något kuvad, konservativ och strängt religiös honvarelse tillhörig den apostoliska armeniska kyrkan och av muminsläkt eller liknande för gemensamma besök på danspalats lite nu och då. Denna hona bör vara försedd med tvenne svulstiga hängpattar i storlekarna E, F eller värre och de må icke understiga en half meter i hänglängd vid upprätt stående. Vidare bör honan ifråga vara tjänstvillig och tillmötesgående på alla de tänkbara samt otänkbara vis och icke vinlägga sig om sitt eget bästa utan fastmer ävla till sin herres fördel vadhelst detta må anbelanga. Svar till "Mästare, vad som än kommer ut ur eder så vill jag genast förtära det".

Men jag känner mig en smula tveksam huruvida jag ska publicera detta. Måhända det kommer att missförstås. Vad vet jag, folk är så fientligt inställda och snarstuckna nu för tiden så det är något alldeles förfärligt.

Lyckan lurar i environgerna

Äro icke de vardagliga njutningarne större än all världens fåfängliga sträfvan efter visdom? Glädjeämnen som till exempel att ta med sig sin Gafsa till Kungsgrillen och äta en stor portion porterstek med kokt potatis på brun plastbricka. Eller att krypa ner med sin Gafsa mellan fårskinnsfällarne och tumla runt några varv innan man somnar lyckligare än en nykläckt mård. Eller att åka sparkstötting till Söderskogen en gnistrande vinterdag och ha med sig het choklad och smorgosar i konten. Eller att tillsammans med sina bästa vänner supa sig så redlös på holländsk genever att man i affekt börjar tala om den långa marchen för att sedan vackert somna under en fåtölj redan klockan tjugotvå och sjutton på lördagskvällen. Förvisso. Lyckan ligger aldrig särskilt långt borta. Den lurar ständigt i environgerna.

Avbön

Efter en del efterforskningar har jag dragit slutsatsen att den zoroastriska religionen är på tok för ny och modern. Den duger inte. Det behövs något äldre och mer ursprungligt. Jag letar vidare bland förvediska, föravestiska indo-iranska kulter och de spår som finns kvar i keltiska, germanska, baltiska, grekiska och italiska mytologier. Jag är ute efter något som alls icke är tillrättalagt eller ordnat. En ursprunglig kult. En icke teologisk religion. En religion där ingen reformation har skett. Där inget ljushuvud har varit framme och petat i dogmerna eller ordnat till mytologin. Det ser ut att bli någon form av indo-iransk-europeisk polyteism. Det blir många altaren att bygga. Jisses. Mycke tempel. Många offerplatser. Vi och harg. Jag kommer inte att få en lugn stund. Det är mycket.

Drakarna

Drakar beter sig mycket egendomligt. De kan stundtals vara oerhört tillmötesgående för att plötsligt förvandlas och bli rent ut sagt ondskefulla. De är vansinnigt egoistiska men ändå tar de hand om sina nära och kära. Vissa draksorter flyger över huvud taget inte medan andra tillbringar en avsevärd tid i luften för att vaka över sin del av världen och för att leta föda eller spana efter faror i närheten. De har ofta en oerhörd kontroll på huruvida fara är tillstädes eller ej. När en fiende nalkas attackerar draken och gör allt för att skydda sitt liv. I det stora hela är drakar en smula obehagliga! De är ofta mellan 10 och 20 meter långa med undantag av vissa så kallade minidrakar som inte är mer än 3 meter långa. De har gula ormögon och ett högt utvecklat mörkerseende som kommer väl till pass i mörka grottor. De hör dåligt men har ett perfekt luktsinne. De har en extra lunga där en stor mängd rent syre lagras. De kan göra gnistor med tänderna och samtidigt andas ut syret och på så sätt spruta eld. Detta förfarande utgör ett ytterst effektivt vapen men har den nackdelen att de drabbas av syrebrist och inte orkar med långa strider. De älskar glittrande föremål, kristaller och ädelstenar, som de gärna samlar på och idogt vaktar. En drake lever i ca 300 år.

Utan vank och tadel

Efter att idogt ha vandrat baklänges i mina egna fotspår vid pass halva sträckan har jag kunnat rekonstruera tillräckligt mycket av anteckningarna och de andliga landvinningar jag gjorde under vandringen för att nu med ganska stor säkerhet kunna säga vilken religion jag ämnar omfatta och med tiden formellt konvertera till, nämligen zoroastrismen. En ålderdom fullbokad av bakvända ritualer väntar mig. Ett liv utan vare sig vank eller tadel. Hur ska jag orka? Jag bör givetvis snarast skaffa mig en stor familj med massor av barn. Herre Gud, vid min ålder! Undrar om man kan få dispens på den punkten? Måste snarast börja förbereda reningsceremonier för vattnet och elden och framför allt, för mig själv. Känner också ett stort behov att få kontakt med min Daena, jag har några frågor att ställa till henne. Men hur sjutton bär man sig åt, hon svarar inte på mobilen? Många frågor återstår att lösa men halva sträckan återstår fortfarande. Jag fortsätter min bakåtvandring.

Om mjältsjukas behandling i torn

En särskild typ av torn är de som används för att bekämpa svartalfer och allehanda former av mjältsjuka och svårmod. Dessa torn bör man söka på extremt avlägsna platser om det nu alls längre är möjligt att finna ett dylikt torn. Det råder delade meningar om huruvida de ännu existerar. Tornet lär bestå av en kringmurad och stängd rund plattform med en fördjupning i mitten. Den mjältsjuke läggs ned på stengolvet av doktorn, eller magiern. Liggande där under öppen himmel och i solens och månens sken berövas denne inom ett fåtal dagar sitt svårmod med hjälp av diverse asätande fåglar och andra varelser som rör sig i himlarymderna. De rester av spleen som blir kvar får sedan ligga i solen och torka innan de slutligen överförs till den centrala fördjupningen där de så småningom pulveriseras. Dessutom finns det en byggnad där det brinner en eld som om natten lyser upp tornet och som genom en liten öppning i tornets mur till och med når in i dess inre. Denna eld får givetvis aldrig slockna.

Bara dra iväg

Det blev trafikstockning i en gatukorsning i går kväll, rätt sent. Det var ett ganska stort antal motorcyklar och scootrar. Vi kom inte loss. Alla stod bara stilla och väntade på att något skulle hända, det hade grötat ihop sig rejält. Men va fan, om ingen rör på sig så kommer vi aldrig loss tänkte jag och tog min vespa och baxade mig ut ur nystanet. Micke blev sur, jag ville iväg och kruisa lite men han tyckte att jag kunde ha gjort det tillsammans med honom tidigare på dagen och inte åka runt nu på kvällen när vi redan hade druckit en massa öl. Jag sket i Micke och drog iväg med min scooter. Det kändes skönt att skita i allt och bara dra iväg.

Om måttan

Måttan är en av de dygder som en äkta Asha-utövare bör taga väl vara på och vårda sig om. Inte alls på ett slappt och omanligt sätt. Absolut inte. Man bör vårda sig om det man håller kärt på ett strikt och auktoritärt vis och skall för den delen aldrig tveka att låta käppen tala. Måttan tillhör de dygder som lätt tar överhanden och blir omåttliga och breder ut sig över livets alla områden i en rent ut sagt otyglad form. Därför bör en vis man alltid hålla måttligheten kort. Icke förakta den men sätta tydliga gränser för vad den får blanda sig i och aldrig tveka att näpsa den ifall den sticker upp sitt fula tryne i okynnessyfte eller av ren och skär illvilja. Japp, måttan skall kväsas och tuktas. Den ska lära sig ett och annat. Jodå. Den skall smaka käppen både en och två gånger per dag så att den blir korrekt uppfostrad och lär sig veta hut.

Att rätt hantera sin livsgrop

Oförvitlig och kompromisslös omvårdnad om gropen är A och O i en rättskaffens mans leverne. När man har lagat mat och eldat och utfört sina dagliga sysslor i gropen så måste den rensas och snyggas till innan det är tid att lägga sig att sova däruti. Ack, jag har sett ett sådant slarv denna punkt så att det är rent förskräckligt. Att ligga och sova i matrester och potatisskal är ej människovärdigt. Det är ohygieniskt och ett rent oskick. Och vilken motivation kan man lyckas uppamma att stiga ned i gropens botten och samla sitt dagliga mått av tid om det är fullt av tomma konservburkar och fiskben där nere? Ingenting blir roligt i en skitig grop, den saken är klar.

Platsernas inre geografi

Platser har en rad geografiska kvaliteter. Detta gäller även så kallade icke rumsliga platser. Det vill säga att i någon mån äger samtliga platser en rumslig karaktär även om de saknar utsträckning. De platser som saknar rumslig utsträckning beskrivs vad gäller deras rumsliga karaktär i termer av numerologisk utsträckning, logisk utsträckning, eterisk, andlig, pneumatisk, mesmeristisk utsträckning eller liknande entiteter av icke materiell karaktär. Man kan säga att dessa platser i stället för en konventionell yttre geografi äger en icke konventionell inre sådan. Platser som i rummet inte ens utgörs av en punkt, eftersom en punkt i rummet av nöden kräver tre koordinater, kan om man går in i dem vara oändligt vidsträckta. Där ryms en rad geografiska kvaliteter som enbart låter tala om sig i begrepp och termer som är anpassade därför.

Om olika platser

Det finns flera olika sorters platser. En mycket vanlig typ av platser är de kända platserna. Det är de platser där man ofta befinner sig. Till exempel så är ens hem en sådan plats. Systembolaget är en annan sådan plats. Fyllecellen en tredje och så vidare. En annan typ av platser är de okända platserna. Det är alla de platser där man aldrig har varit. Bägge dessa kategorier beskriver geografiska platser. Sedan finns det andra platser som inte är strikt geografiska, platser som är mer eller mindre oberoende av rummet. Den orumsliga platsen är, till skillnad från den rumsliga, möjlig att ha med sig när man vandrar i det geografiska rummet. Om man hittar en plats som man trivs med så är det en stor förtjänst ifall denna inte enbart är begränsad till rummet. Men ofta är det mycket svårt att få en plats helt lösgjord från rummet. Den vill gärna klibba fast vid jordytan på något sätt. Det går ju att arbeta med en plats som man tycker om och liksom lösgöra den, men det kräver mycket arbete. Om man har tur så finner man en redan frigjord plats som man kan ta till sig och stanna på för att dväljas. En sådan plats tar man gärna med sig när man går iväg. Jag tycker mig ha funnit en sådan plats i min dynghög.

Så säger Gafsan

Tänk om livet gick baklänges.
1. Man skulle starta med att dö och få det överstökat.
2. Så vaknar man upp på ett vårdhem och får det bättre för varje dag.
3. Man blir piggare och smidigare och till sist är man för pigg för att vara där, då får man gå ner och ta ut sin pension.
4. Efter ett antal år börjar man arbeta. På sin första arbetsdag får man en guldklocka.
5. Så arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaks från arbetslivet.
6. Man dricker, festar och har sex och förbereder sig för att ta en paus.
7. Så börjar man skolan, blir barn igen, leker, har inga förpliktelser - tills man är en baby.
8. De sista nio månaderna tillbringas flytande runt i fridfull lyx. Där är centralvärme, roomservice m.m - och till sist lämnar man denna världen i en orgasm. Jo, du Hemulen, nu vet jag vad du menar när du säger att du ska gå baklänges.

Att gucka ner sig i dyngan

Det är vansinnigt svårt att få ihop alla lösa trådar som hänger och slänger omkring det mesta i denna tid av förvirring. Så för att samla kraft och mod och för att göra mig stark inför den stundande långvandringen så tillbringade jag föregående natt och dessutom halva denna förmiddag dväljandes i dynghögen. Jag tänkte att där finns energin och styrkan som behövs. Det var hart när att jag tog mig upp till lunch. Jag hade liksom fastnat och guckat ihop mig och var på god väg att bli ett med dyngan. Det var en märklig och mycket behaglig känsla. Att liksom uppgå i ett annat element och sjäv anta dess essens som sin egen. Mycket frestande. Hmm.

Avdelningen för bortkomna eftertankar

Jag gick till polisens hittegodsavdelning och frågade efter sektionen för borttappade eftertankar i ett sista desperat försök att undvika ännu en tjugofemdagarsvandring. Konstapeln såg frågande på mig och meddelade att någon sådan sektion inte finns varpå jag replikerade att det var det värsta jag någonsin har hört. Hur är det då med avdelningarna för förlorade hågar, borttappade minnen, tappad lust, livsgnisor, ambitioner och annat värdefullt som man lätt blir av med, undrade jag. Finns inte de heller? Konstapeln såg en smula road ut och svarade nekande medan han ivrigt ruskade på huvudet så att mössan trillade av. Medan jag gick hem ondgjorde jag mig i mitt inre över denna civilisations hopplösa fåvitskhet.

Bak och fram

Efter att utan resultat ha grävt igenom dynghögen yterligare en gång för att söka efter mina anteckningar har jag nu tvingats ta ett mycket tungt beslut. Jag ser endast en lösning på mitt dilemma. Jag blir tvungen att upprepa min tjugofemdagarsvandring. Detta måste göras baklänges. Det går inte att börja från början och gå samma väg. I så fall blir det en ny vandring med nya tankar. Nej, jag måste gå från slutet till början för att kunna återfå det som har gått förlorat. På så vis kommer jag att vara i stånd att rekonstruera hela det intellektuella och andliga arbete som vandringen innehöll. Den enda haken med denna plan är att anteckningarna kommer att bli upptecknade bak och fram, men det är en bagatell i sammanhanget. I värsta fall kommer de också att bli spegelvända men även det går att lösa, till exempel genom att använda en spegel.

Anteckningarna

Mina anteckningar är försvunna. Jag måste ha tappat dem när jag grävde om dynghögen i natt. De låg i kavajfickan när jag gick ut på lagårdsbacken och i morse när jag skulle ta fram dem så var de borta. Det är rent ut sagt förbaskat alltsammans. Hur ska jag nu kunna få veta vilken religion jag har valt. Jag har glömt vad jag kom fram till. Allt står på pränt i anteckningsboken. Man kan ju inte bara ta en religioin ur högen. Det krävs eftertanke i sådana allvarliga spörsmål och min eftertanke ligger begravd i dyngan. Jämrars elände!

Nu vet jag

Slutligen har jag definitivt bestämt vilken tro jag framledes ämnar omfatta... Eh. Få se nu, vilken bestämde jag mig för, hoppsan, jag glömde vilken det var, ursäkta. Låt mig återkomma, jag måste gå tillbaka till mina anteckningar.

En brylling i Kramfors

Jag har en brylling i Kramfors som heter Robert Lind. Jag funderar på om jag ska ta och konvertera till honom i stället för till Amon-Ra. Ja, det är mest av praktiska själ som jag funderar i de banorna. Det var nämligen så att det kom förbi en arbetslös ikonmålare från Novgorod, en riktig trashank för övrigt, han kom medan Robert var på besök så jag bad honom att måla av Robert för en liten slant, ja, jag tänkte det kunde vara kul med ett porträtt och så är det trevligt att få hjälpa till lite också. Ja, och nu tänker jag att emedan jag redan har en ikon så vore det lägligt att kunna använda den på ett upphöjt sätt. Fast jag vet inte. Han är en sådan slarver den där Robert. Det kanske helt enkelt inte passar sig att skapa en kult omkring en regelrät klantskalle. Nej, det får nog vara.

Jag ångrade mig

Det får nog helt enkelt bli en solkult istället. Till exempel den egyptiska kulten av Amon-Ra eller den persiske Mithra eller något liknande. Eller kanske Zoroastrismen med sin eldmystik. Någonting gammalt och beprövat. En gedigen religion av det rätta virket. Kristendomen är för ny och modern för mig. Ett nymodigt påfund som är alltför trendigt för min smak. Jag behöver något mer ålderdomligt och genuint. Lite svårt att bestämma sig bara. Få se, låt mig tänka, vilken religion ska jag välja, hum hum hum...

Jag har konverterat

Jag vill härmed tillkännage att jag har konverterat från Manikeismen, som jag ansåg alltför vidlyftig, till den Arianska Kristna konfessionen som den utformats av Arius från Alexandria cirka 260-336. Denna konfession känns stabil och väl grundad. Dessvärre finns nästan inga urkunder kvar eftersom kyrkan utrotade så gott som all heretisk litteratur under ett tidigt stadium av sin utveckling. Det som fick mig att konvertera var min vurm för den store Wulfila, gotisk biskop från 300-talet. Dessutom är jag över hövan förtjust i det gotiska språket och ämnar snarast möjligt övergå till att enbart tala gotiska. Tills vidare kommer jag dock att fortsätta skriva dessa anteckningar på mitt modersmål.

Bakom förlåten

Efter att ha vandrat i tjugofem dagar och ivrigt studerat kyrkofäderna och samtliga heretiker under de nattliga timmarna haver jag dragit en och annan slutsats. Jomän. Både en och två slutsatser har det blivit med tiden. Jupp. Till exempel har jag beslutat mig för vilken konfession jag skall omfatta. Japp! Det får bli Manikeismen. Ja, det finns inga adepter i europa sedan ett och ett halvt tusen år tillbaks men det skiter jag fullständigt i. Manikeismen passar mig utmärkt. En lagom synkretistisk religion som innefattar det mesta som en man kan begära av livet. Enhet, mångfald, ljus, kärlek, vegetarisk kosthållning, allvar, mystik, ja, snart sagt allt finns med. Det är en religion som heter duga det. Jomän. Fy hunna vad bra den är. Jisses. Jodå, Jesus får vara med på ett hörn han också. Och Buddha. Och Zarathustra. Ingen diskriminering där inte. Nej då. Det mesta får liksom plats. Det är inte så dumt. Jag älskar vidlyftiga religioner. Hmm. Svulstiga och ymniga skall de vara. Mulliga och nästan lite lätt fetlagda, då är de som bäst.